LabLynx Wiki

Republiken Armenien Hajastani Hanrapetutiun Հայաստանի Հանրապետություն
Flagga Statsvapen
Valspråk: inget
Nationalsång: Mer Hajrenik/Մեր Հայրենիք (Vårt hemland)
Huvudstad		Jerevan
Största stad		Jerevan (cirka 1 100 000 inv.)
Officiellt språk		Armeniska[1]
Erkända nationella språk		Erkända minoritetsspråk: Ryska Kurdiska (och Nordkurdiska) Grekiska Assyriska[2]
Demonym		armenier[3]
Statsskick		Republik
-	President	Vahagn Chatjaturjan
-	Premiärminister	Nikol Pasjinjan
Självständighet		från Sovjetunionen
-	Deklarerad	23 augusti 1990
-	Erkänd	21 september 1991
Area
-	Totalt	29 743 km²[4] (138:e)
-	Vatten (%)	5,2 %
Befolkning
-	2016 (juli) års uppskattning	3 051 250[4] (136:e)
-	Befolkningstäthet	103 inv./km² (72:a)
BNP (PPP)		2016 års beräkning
-	Totalt	$31 167 miljoner (127:e)
-	Per capita	$10 270
Ginikoefficient (2020)		25,2[5]
HDI (2021)		▲ 0,759[6] (85:e)
Valuta		dram (AMD)
Tidszon		UTC+4
Topografi
-	Högsta punkt	Aragats[7], 4 090[7] m ö.h.
-	Största sjö	Sevansjön, 1230 [9] km²
-	Längsta flod	Aras[8], 1 072 km
Nationaldag		21 september
Nationalitetsmärke		ARM
Landskod		AM, ARM, 051
Toppdomän		.am, .հայ
Landsnummer		374

Armenien (armeniska: Հայաստան, Hajastan), formellt Republiken Armenien^[3] (armeniska: Հայաստանի Հանրապետություն, Hajastani Hanrapetutiun), är en republik i södra Kaukasien i Sydvästasien. Det är en inlandsstat som i norr gränsar till Georgien, i väster till Turkiet, i öster till Azerbajdzjan och i söder till Iran. I söder har Armenien även en gräns till den autonoma republiken Nachitjevan, en exklav till Azerbajdzjan. Huvudstad är Jerevan.

Geografiskt ligger Armenien, liksom grannlandet Georgien, i Asien. De politiska och kulturella band landet har till Europa gör dock att det i vissa andra sammanhang räknas till de europeiska länderna. Staten Armenien utgör endast en liten del av det historiska område som kallats Armenien, vilket numera till stor del utgörs av östra Turkiet, ibland kallat Västarmenien. Armenien är en gammal statsbildning med rötter i antiken. Som land omnämns det för första gången i historien av den persiske kungen Dareios I, i hans beskrivning av erövringen av landet. Armeniska nationen har sin vagga i området runt sjön Vansjön i Turkiet.

Armenien som statsbildning har en historia som sträcker till före vår tideräknings början, så småningom i form av det armeniska kungadömet. Genom historiens lopp har det haft varierande storlek. Som störst var det cirka 800 f.Kr. då det sträckte sig från Kaukasien till Medelhavet. Detta kungadöme var också år 301 den första nation som antog kristendomen som statsreligion. Kungariket erövrades så småningom av det romerska riket, av det bysantinska riket, av Persien och av Umayyadiska kalifatet, men återupptogs sedan tills det förlorades 1375. Från 1500-talets början splittrades Armenien av iranierna och en del av det osmanska riket, med undantag för furstendömen som lyckades hålla hög autonomi. Från början av 1800-talet kom det under rysk överhöghet. Dagens självständiga stat framkom första gången 1918 som Den första armeniska republiken efter den ryska revolutionen. År 1920 blev landet återigen ryskt, denna gång som sovjetisk delrepublik. Vid Sovjetunionens sönderfall var Armenien och de baltiska staterna först bland tidigare delrepubliker att deklarera sin självständighet 1991.

Armenien har upplevt minst fyra kungadömen: dynastin Aratxias (190 f.Kr.-12 f.Kr.), dynastin Arsjakunjan (53-423 e.Kr.), dynastin Bagratuni (862-1045) och dynastin Rubinjan (1187-1375), som till skillnad mot de andra kungadömen som regerade på det armeniska höglandet, grundades i Kilikien, vid Medelhavskusten och under korstågen blev en viktig allierade för korsfararstaterna.

Landet blev kristet år 301 e.Kr och blev senare en del av den orientaliskt ortodoxa kyrkan. Armenien var det första land som antog kristendomen som officiell religion. Som Armeniens apostel och grundare av den armeniska kyrkan nämns martyrerna Judas Taddeus och Bartolomaios medan Gregorios Upplysaren anses som Armeniska apostoliska kyrkans förste katolikos (patriark). Den senares ättling, Isak den store, räddade den armeniska nationella enheten under tiden landet var delat mellan Bysantinska riket och Persien (med undantag av autonoma provinser), genom att delta i skapandet av armeniska alfabetet, samt översättning av Bibeln och av annan litteratur till modersmålet.

I det dåvarande Osmanska riket ägde ett massmord rum på armenier och assyrier/syrianer i stora delar av dagens Turkiet under sultan Abd ül-Hamid II:s regering som har kallats Hamidiska massakrerna, varvid mellan 100 000 och 300 000 människor mördades.^[10]

Den 24 april 1915 inleddes i det dåvarande Osmanska riket ett folkmord på armenierna. Detta innebar att mellan en och två miljoner armenier och andra kristna dödades eller deporterades, och att ytterligare ett flertal tvingades på flykt. Än idag finns diskussionen mellan armenier och turkar om det som pågick.

Dagens Armenien utgör endast den östra delen av det historiska Armenien, vilket förutom nuvarande område omfattade delar av dagens östra Turkiet, med centrum för den armeniska nationen runt Vansjön. Den första republiken Armenien utropades den 28 maj 1918 och enligt freden i Sèvres år 1920 skulle landet bli självständigt. Avtalet annullerades dock av freden i Lausanne som tvingades fram av den nya republiken Turkiet, under Mustafa Kemal Atatürks ledning, som vägrade godkänna freden i Sèvres. År 1922 erövrades Armenien av ryska bolsjeviker och den 2 december 1922 delades det mellan Turkiet och Sovjetunionen. År 1936 bildades den armeniska sovjetrepubliken Armeniska SSR.

Armenien förklarade sig självständigt den 23 augusti 1990 efter Sovjetunionens kollaps och tog då avstånd från kommunismen; landet erkändes 21 september 1991. 1988, tre år innan Sovjetunionens kollaps, krävde den högsta sovjeten att den autonoma enklaven Nagorno-Karabach skulle brytas ut ur sovjetrepubliken Azerbajdzjan och i stället anslutas till Armeniska SSR. Beslutet avslogs både av sovjeten i Baku och i Moskva. Oroligheterna ledde till en blodig väpnad konflikt som varade fram till 1994 då ett eldupphör trädde i kraft. De armeniska styrkorna i Nagorno-Karabach (varken Armeniska SSR eller republiken Armenien har officiellt varit aktivt inblandat i konflikten) lyckades säkra sin självständighet och inrättade en buffertzon runt regionen. Sedan 1994 har den så kallade Minsk-gruppen inom Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, med USA, Ryssland och Frankrike i spetsen, agerat som medlare i försök för att lösa dödläget.

27 oktober 1999 dödades premiärminister Vazgen Sargsian, parlamentets talman och sex andra politiker vid en beskjutning av parlamentet av en grupp beväpnade män.

Det politiska läget i Armenien var länge instabilt, men efter millennieskiftet etablerade sig det nationalistiska och högerinriktade Republikanska partiet (HHK) som statsbärande parti. Flera protestvågor mot partiets auktoritära politik stärkte oppositionsledaren Nikol Pasjinjan, inte minst sedan han dragit igång en kampanj mot korruptionen. Pasjinjan lyckades driva igenom ett nyval och etablera en majoritet för sina anhängare i parlamentet. Han har varit landets premiärminister sedan den 8 maj 2018. Det folkliga stöd han haft som regeringschef har försvunnit efter Armeniens nederlag i kriget mot Azerbajdzjan 2020. Trots det utropade sig Pasjinjan som segrare efter ännu ett nyval och tillträdde som premiärminister 2018.^[11]

Armeniens gränser har genom historien flyttats otaliga gånger och folkomflyttningar har skett, varför stora grupper som anser sig vara armenier idag lever i grannländerna. Armenien har efter sin självständighet varit engagerat i en väpnad konflikt med sitt östra grannland Azerbajdzjan över områden som man anser har armenisk befolkning, framför allt det azerbajdzjanska Nagorno-Karabach som sedan 1994 behärskas av Armenien. Denna konflikt har fortfarande inte fått sin lösning. Sedan 1990-talet har Armenien sökt stöd hos främst Ryska federationen (som har en militärbas i landet) för att hävda sina intressen i konflikten med Azerbajdzjan.^[12]

En annan olöst fråga gäller ansvaret för de hundratusentals eller rentav miljoner armenier som dödades under Armeniska folkmordet under perioden 1915 till 1920 i Västarmenien i Turkiet. Med stöd av ett omfattande bevismaterial beskriver 20 länder massakern som ett folkmord och att Turkiet är ansvarigt för detta. Men Turkiet menar i stället att något systematisk dödande av armenier inte ägt rum och turkiska domstolar har utdömt straff till turkiska författare som har beskrivit händelsen som folkmord. Detta, tillsammans med att Turkiet är nära lierad med Azerbajdzjan, innebär att Armenien har ansträngda relationer också till sitt grannland i väster.

Armenien ligger i Mindre Asien, mellan Svarta havet och Kaspiska havet. Armenien, som saknar kust, gränsar i norr och öster till Georgien och Azerbajdzjan samt i söder och väster till Iran och Turkiet.

Armeniens landskap domineras av högländer och bergskedjor i Lilla Kaukasus. Landets högsta punkt är Aragats, som når 4 090 meter över havet och ligger i nordvästra Armenien. Bergskedjorna bildades genom alpina veckningar under de senaste 65 miljonerna åren. Mellan bergskedjorna finns platåer, några av vulkaniskt ursprung, samt djupa floddalar. Landets terräng sluttar långsamt mot både norr och söder. Sevansjön omges av höga berg. Floden Aras passerar den bördiga och tättbefolkade Araratslätten.^[13]

Floden Aras, som rinner längs gränsen mot Turkiet och Iran, är en viktig del av Armeniens hydrografi. I mellersta Armenien finns Sevansjön, som sträcker sig över 1 230 km² och är omgiven av höga berg. Sjön är en av landets största vattenresurser och spelar en central roll i landets ekosystem.^[13]

Bergskedjorna i Lilla Kaukasus blockerar fuktig luft från Medelhavet och hindrar den från att nå Armeniens centrala delar. Majoriteten av Armenien har ett stäppklimat med 200–400 mm nederbörd per år och medeltemperaturer på −5 °C i januari och cirka 25 °C i juli. De högre sluttningarna mellan 1 400 och 2 000 meter över havet får mer än 800 mm nederbörd per år, vilket ger upphov till landets största skogar.^[13]

I nordost växer bokskogar, medan ekskogar dominerar i sydost. Djur som brunbjörn, lo, europeisk vildkatt och ekorre lever här. Ovanför stäpperna och skogarna finns alpina ängar med frodiga betesmarker, där bland annat mufflonfår och lammgam trivs.^[13]

År 2010 fanns det två nationalparker i Armenien: Sevan (1 500 km²) och Dilijan (240 km²). Landet hade även fem mindre statliga reservat som var skyddade för forskningsändamål och finansierades av staten.^[13]

Parlamentet har, enligt författningen från 1995, 131 platser. Presidenten väljs för en femårsperiod och kan bli återvald en gång. 2005 skrevs ett författningstillägg som stipulerar att premiärministerna utses av presidenten och ska godkännas av parlamentet. Presidenten har i praktiken stor makt. Sedan parlamentsvalet 2007 har två partier – Republikanska partiet och Blomstrande Armenien – tävlat om rollen som presidentens stödparti. Organisationen OSSE har flera gånger anmärkt på att regeringspartierna i samband med allmänna val ges olika favörer (Armenien har lidit av en hög grad av korruption).^[14]

Armenien är, utanför huvudstaden Jerevan, indelat i 10 provinser (marzer), som i sin tur är indelade i kommuner (hamajnkner). Jerevan utgör en fristående kommun med 12 administrativa distrikt.^[15] År 2022 hade landet totalt 79 kommuner, inklusive Jerevan.^[15]

Provinser:

1. Aragatsotn
2. Ararat, efter berget Ararat (Turkiet) som gränsar till regionen.
3. Armavir
4. Gegharkunik
5. Kotajk
6. Lori
7. Sjirak
8. Siunik
9. Tavusj
10. Vajots Dzor

Sedan självständigheten har konflikten om Nagorno-Karabach satt prägel på Armeniens inrikespolitik. Landets första president Levon Ter-Petrossian (1991–98) ledde vid inledningen av kriget en stödkommitté för armenierna i området. De två presidenterna som efterträtt honom – Robert Kotjarjan (1998–2008) och Serzj Sargsian (2008–2018) är båda två födda i Karabach.^[14]

Armenien är en av tio (sedan Ukraina utträdde mars 2014) före detta Sovjetrepubliker som ingår i Oberoende staters samvälde. Landet är också en av sju stater som också skrivit under Avtalet om kollektiv säkerhet. Sedan 2005 samarbetar Armenien med NATO inom ramen för en Individual Partnership Action Plan. Samtidigt finns en rysk militärbas vid staden Gjumri.^[14] Armenien har varit en av de tiotalet stater som diplomatiskt stött Ryssland i samband med Krimkrisen 2014.^[16]

Efter andra världskriget upplevde Armenien en snabb ekonomisk tillväxt, delvis på grund av att den armeniska sovjetrepubliken undkom de förödande konsekvenserna av kriget. Till skillnad från många andra sovjetrepubliker hade Armenien en intakt produktionsapparat när kriget var över. Dock började en period av ekonomisk stagnation under Leonid Brezjnev, vars regering präglades av långsam utveckling.

Det självständiga Armeniens näringsliv påverkades i början starkt av den tidigare sovjetiska centralstyrningen och planekonomin, samt den pågående konflikten med Azerbajdzjan. Detta resulterade i stora hinder för ekonomisk utveckling, bland annat genom brist på råvaror och energi, samt en fokus på militär produktion. Efter vapenvilan i Nagorno-Karabach 1994 inleddes en privatisering av näringslivet, och Armeniens ekonomi började återhämta sig. Vissa tunga industrier privatiserades eller lades ned, och produktionen övergick från militär till civil användning.

Sedan 1990-talets mitt har Armenien haft en positiv ekonomisk tillväxt, även om denna främst gynnat stadsbefolkningen, medan landsbygden stagnerat. Under 2000-talet har korruption blivit ett växande problem i landet.^[13]

Armeniens jordbruk är begränsat på grund av det torra klimatet och landets höga höjd över havet. Endast 15 procent av landets yta är odlingsbar, och jordbruket sker i floddalar, låglänta områden och på bergsplatåer. En tredjedel av den brukade jorden är konstbevattnad. Viktiga jordbruksprodukter inkluderar spannmål, bomull, ris, vindruvor, tobak, oliver och frukt. Boskapsskötsel är vanlig i bergstrakterna.^[13]

Armenien saknar egna oljetillgångar och importerar nu olja och naturgas från Ryssland, efter att tidigare ha importerat från Azerbajdzjan. Elektricitet produceras i vattenkraftverket Sevan-Razdan samt i Metsamor kärnkraftverk, som återstartades trots att det är beläget i ett seismiskt aktivt område.

Armeniens berg har historiskt varit rika på mineraler och metaller, men dessa resurser exploaterades intensivt under den ryska och sovjetiska perioden. Landets mineralresurser omfattar bland annat koppar, zink och molybden, som är grundläggande för metallurgisk industri. Gruvindustrin har återhämtat sig under 2000-talet, delvis genom utländska investeringar.^[13]

Industrin i Armenien inkluderar metallurgi, maskinbyggnad, gruvindustri, konsumtionsvaruproduktion samt kemisk och elektrisk industri. Tillverkningen av plast och syntetiskt gummi har orsakat miljöproblem, särskilt i huvudstadsregionen. Armenien har även en lång tradition inom diamantslipning, och denna industri har vuxit under de senaste åren. Jerevan har varit landets industriella centrum, men städerna Gjumri och Vanadzor har också blivit viktiga industricentrum, särskilt inom den kemiska industrin.^[13]

Armeniens utrikeshandel har traditionellt varit fokuserad på de kaukasiska grannrepublikerna, särskilt Azerbajdzjan, samt andra delar av det tidigare Sovjetunionen. Konflikterna i regionen och Sovjetunionens upplösning har lett till ett kraftigt minskat handelsutbyte. Numera handlar Armenien främst med Ryssland, Bulgarien, Kina och Tyskland. Exporten består främst av mineraler och kemiska produkter, medan importen domineras av energi, bränslen och livsmedel.^[13]

Armenien har inte ett heltäckande vägnät på grund av landets tuffa topografi, och bristen på bränsle har försvårat vägtrafiken efter självständigheten. Flodtransport och transport på den förorenade Sevansjön är också begränsade. Järnvägs- och flygförbindelser finns med grannländerna Georgien och Azerbajdzjan, men dessa har avbrutits på grund av de militära konflikterna. Armenien har järnvägs- och flygförbindelser med Ryssland och Iran, och huvudstaden Jerevan har en internationell flygplats. År 2010 sträckte sig järnvägsnätet över 870 km och vägnätet över 8 900 km.^[13]

År 2016 var landets medianålder 34,6 år, varav 32,8 år för män och 36,5 för kvinnor.^[4]

Enligt beräkningar från 2011 utgjorde armenier den största etniska folkgruppen med 98,1 % av landets invånare, följt av yezidier 1,1 %, övriga 0,7 %.^[4]

Samma år beräknades 97,9 % av invånarna tala armeniska, 1 % tala kurdiska (vilket den yezidiska minoriteten talar) samt 1 % övriga språk.^[4]

I avseende på religion så var 92,6 % armenisk apostoliskt kristna, 1 % evangeliskt kristna, 2,4 % övriga, 1,1 % saknade religion och 2,9 % specificerade inte religionstillhörighet (2011).^[4]

Ett tjugotal tidningar och ett tiotal tidskrifter utkommer, på armeniska eller ryska. Dagstidningen Ajastani Anrapetutiun ('Republiken Armenien'), grundad 1990, är organ för nationalförsamlingen; den trycks i upplagor både på armeniska och ryska (Respublika Armenija). Två andra större tidningar är Aravot (på armeniska) och Golos Armenii (på ryska).^[14]

Landets statliga radio grundades 1926. Den sänder idag på armeniska, ryska och kurdiska. Den statsägda televisionen (grundad 1956) sänder på armeniska och ryska. Landets officiella nyhetsbyrå är Armenpress. År 2000 fanns 225 radio- och 244 TV-mottagare per 1 000 invånare.^[14]

Armeniens nationaldag firas 21 september. Det är årsdagen av folkomröstningen 1991 som bekräftade utträdet ur Sovjetunionen.^[14]

Organisation	Undersökning	Rankning
Heritage Foundation/The Wall Street Journal	Index of Economic Freedom 2019	47 av 180
Reportrar utan gränser	Pressfrihetsindex 2019	61 av 180
Transparency International	Korruptionsindex 2018	105 av 180
FN:s utvecklingsprogram	Human Development Index 2018	81 av 189

• Nagorno-Karabach
• Armenier
• Armenier i Sverige
• Armeniska folkmordet
• Armeniens konstitution
• Lista över armeniska kungar
• Armeniska diasporan
• Tatev
• 780 Armenia

• Armeniska folkmordet 1915: 100 frågor och svar. Järfälla: Armeniska riksförbundet i Sverige i samarbete med Armenica.org. 2015. Libris 18443980. ISBN 978-91-981626-1-5 
• Ulf Björklund: Armenier - sex essäer om diaspora. Carlssons Bokförlag 2011 ISBN 9789173313384
• Zori Balayan (2016). Utan rätt att dö: en armenisk historia. Stockholm: Medström. Libris 19073524. ISBN 978-91-7329-135-4 
• Magnus Bärtås (2014). Yezidier: en reseessä. Farsta: Molin & Sorgenfrei. Libris 17118796. ISBN 9789187515101 
• Klas-Göran Karlsson (1990). Armenien: från berget Ararat till det bergiga Karabach. Göteborg: MH Publ. Libris 7793321. ISBN 91-971051-5-5 
• Svante Lundgren (2015). Hundra år av tveksamhet: osmanska folkmordet på kristna och Sveriges reaktion. Södertälje: Tigris press. Libris 17715786. ISBN 978-91-981541-2-2 
• Längtan till Ararat: en bok om Armenien och armenisk identitet. Göteborg: Gothia. 1985. Libris 7663851. ISBN 9177281926 
• Malik Qambar (2016). Den assyro-kaldeiska nationalrörelsen: uppkomst, uppgång och upplösning. Frose dë Nsibin ; 70 (Ţboco qamoyo). Södertälje: Bet̲-Froso & Bet̲-Prasa Nsibin. Libris 21743413 
• Anny Romand (2017). Min mormor från Armenien. Stockholm: Elisabeth Grate bokförlag. Libris 19782677. ISBN 9789186497545 
• Serafim Seppälä (2017). Öster om Ararat: en bok om skönhetens och lidandets Armenien. Skellefteå: Artos. Libris 20814153. ISBN 9789177770091 
• Armin T Wegner (2015). Utdrivningen av det armeniska folket i öknen. Järfälla: Armeniska riksförbundet i Sverige. Libris 17773198. ISBN 978-91-981626-0-8 

• Wikimedia Commons har media som rör Armenien.
  Bilder & media
• Kartor i Wikimedia Atlas relaterade till Armenien
  Kartor

Armeniens historia Politiska entiteter Urartu  · Satrapiet Armenien  · Kungariket Armenien (antiken)  · Orontiddynastin  · Artaxiaddynastin  · Arsaciddynastin  · Bagratidkungariket Armenien  · Armeniska kungariket Kilikien  · Khanatet Jerevan  · Oblastet Armenien  · Den första republiken  · Armeniska socialistiska sovjetrepubliken Händelser Slaget vid Tigranakert  · Slaget om Artasjat  · Jordbävningen 1679  · Erövringen av Jerevan 1827  · Hamidiska massakrerna  · Armenien under första världskriget  · Armeniska folkmordet  · Slaget om Musa Dagh  · Turkisk-armeniska kriget  · Jordbävningen 1988  · Nagorno-Karabach-kriget  · Attentatet i parlamentet 1999 Personer Argishti I  · Artaxias I  · Tigranes I · Tigranes II  · Levon V  · Levon VI  · Movses Chorenatsi  · Gregorios Upplysaren  · Mesrop Masjtots  · Moses Ter-Kalousdian Historiska platser Shengavitbosättningen  · Armavir (antik stad)  · Artasjat  · Khor Virap  · Metsamor (antik stad)  · Tigranakert (huvudstad)  · Tigranakert (Utikprovinsen)  · Tigranakert (Nachitjevan)  · Dvin Ani  · Etjmiadzin Övrigt  · Sasuns våghalsar  · David från Sasun  · Armeniens historiska museum  · Erebunimuseet  · Matenadaran  · Jerevans historiska museum  · Tidslinje över Jerevans historia

Auktoritetsdata • WorldCat • VIAF: 138518304 • LCCN: n92057129 • ISNI: 0000 0001 2164 3812 • GND: 4085931-9 • Libris XL: 1zcfdqzk3pmntnv Katalogiserade verk. Andra katalogiserade bidrag. • SUDOC: 027316211 • BNF: cb123844340 (data) • HDS: 025005 • NDL: 00560353 • NKC: ge128679 • BNE: XX456235 • Kulturnav: 51bf49cc-1d08-4f0f-954f-e9f7cfab7f2e