IHE Wiki
| Bernadotte | |
 Jean-Baptiste Bernadottes vapen som furste av Pontecorvo. | |
 Den svenska kungliga grenen Bernadottes heraldiska vapen är efter Jean-Baptiste Bernadotte blev adopterad prins till Karl XIII en kluven sköld med Jean-Baptiste Bernadottes vapen till heraldisk vänster och Vasaättens vapen till höger (motsatt för betraktaren). | |
| Ursprung | Staden Pau i pyreneiska bergslandskapet Béarn |
|---|---|
| Inflyttad | 1810 till Sverige |
| Stamfar | Joandou du Poey |
| Synonym | du Poey |
| Utgrenad i | Baronska ätten Bernadotte Grevliga ätten Bernadotte af Wisborg |
Bernadotte [bæːɳäˈdɔtː] är en släkt som härstammar från det pyreneiska bergslandskapet Béarn. Det kungliga huset Bernadotte härstammar från fransmannen Jean Baptiste Bernadotte (1763–1844), som blev marskalk av Frankrike, furste av Pontecorvo och till sist kung under namnen Karl XIV Johan av Sverige och Karl III Johan av Norge. Huset Bernadotte har regerat Sverige sedan 1818, och är därmed landets mest långlivade dynasti. Man regerade även Norge mellan 1818 och 1905. I Frankrike finns ofrälse grenar av släkten som härstammar från Karl Johans äldre släktingar. I Sverige och i andra länder finns personer med efternamnet Bernadotte som inte tillhör kungahuset, utan härstammar från prinsar som har förlorat sin arvsrätt till den svenska tronen.
Släkten Bernadottes franska rötter
Den äldsta kända medlemmen i släkten på fädernet är Joandou du Poey, som den 5 juli 1615 gifte sig med Germaine de Bernadotte, delägare i ett hus i Pau, kallat "de Bernadotte",[1] och från vilken namnet Bernadotte har sitt ursprung.[2] Hon var dotter till Jean de Layus och Estébène de Butleret, och synes ha tagit namnet efter det hus hon ärvde i Pau, vilket benämndes Béarn. Joandou du Poeys och Germaine de Bernadottes son hette Pierre du Poey, alias de Bernadotte. Hans son Jean du Poey, senare Bernadotte (1649–1698) blev i sitt andra äktenskap far till Jean Bernadotte (1683–1760) som i sin tur blev far till Henri Bernadotte (1711–1780) som med Jeanne Saint-Jean (1728–1809) var föräldrar till den blivande svensk-norske kungen.[3]
Släkten fortlever i två grenar. Den äldre stammar från kung Karl Johans farfars äldre bror André Bernadotte (född 1680), och lever ännu i borgerliga villkor i släktens gamla hemland. Den yngre grenen har delat sig på två linjer: den sedan 1966 utdöda linje som härstammade från Karl Johans äldre bror, baron Jean Évangéliste Bernadotte (född 1754, död 1813), och vars huvudmän från 1810 bar titeln baron samt såsom fideikommiss innehaft slottet och godset Louvie i det franska departementet Pyrénées-Atlantiques, och den linje som härstammar från Karl XIV Johan och utgör den nuvarande svenska kungliga dynastin.
Furste av Pontecorvo
Furstendömet Pontecorvo var ett furstendöme under Napoleonkrigen som skapades år 1806 av Napoleon av den påvliga enklaven Pontecorvo som Furstendömet Pontecorvo. Från 1463 till 1860 var Pontecorvo Kyrkostatens exklav i Kungariket Neapel. 1806 erövrades Pontecorvo av Napoleon som förlänade staden som furstendöme till marskalk Jean Baptiste Bernadotte. Ponte betyder bro på svenska, och ändelsen corvo skall ha sitt ursprung i de krökta brovalven, som skall ha kallats pons curvus. Den mer folkliga etymolgiska förklaringen till ändelsen corvo lär annars härledas ur ordet corvo, kråka på svenska, och som återspeglas i kråkorna de svarta benedektinermunkarna från det närbelägna berget Monte Cassino, och denna kråka är med bron avbildad i Pontecorvis vapen, som också blev Jean Baptiste Bernadottes vapen, som furste av Pontecorvo, en titel han innehade i fyra år.
Jean Baptiste Jules Bernadotte besökte aldrig furstendömet och när han 1810 utsågs till svensk tronföljare avsade han sig furstendömet mot en utlovad ersättning.[4][5] Ersättningen frös inne när Sverige inte anslöt sig till kontinentalsystemet, Napoleons handelsblockad mot Storbritannien, och endast halva summan betalades. Sedan Bernadotte 1818 blev kung av Sverige under namnet Karl XIV Johan, har Pontecorvos stadsvapen ingått i Sveriges stora riksvapen.
1810 förlänades Pontecorvo i stället till Joseph Bonapartes efterträdare som Neapels kung, Joachim Murat, som 1812 lämnade det till sin son Lucien Murat (1803–1878). Efter Wienkongressen 1815 återgick staden till Kyrkostaten,[6] och det enda spåret efter någon Bernadotte, är en gata med namnet Via Giovanni Battista Bernadotte. Den enda medlemmen av ätten Bernadotte, som fysiskt besökt Pontecorvo, var kronprins Gustav, sedermera kung Gustav VI Adolf, som besökte staden år 1949.[7]
Den Bernadotteska kungaätten
Sverige i början av 1800-talet
Trots att 1700-talet inneburit en blomstrande vetenskap och en frihetstid som åtminstone tillfälligt givit upphov till ett något mer demokratiskt samhälle, var Sverige i början av 1800-talet jämfört med andra europeiska länder ett fattigt och i vissa avseenden omodernt land. Att beteckna Sverige som efterblivet är dock fel. Exempelvis fanns vanligen genom husförhören minst en läskunnig person i varje familj, vilket var mycket högt jämfört med flertalet europeiska länder. Frånsett Stockholm och i viss mån andra större städer, var städerna små. Flertalet av landets 2,3 miljoner invånare levde av jordbruket, men andelen bönder minskade samtidigt som torparna blev allt fler. Även om fattigdomen var utbredd, hade allmogen fler och starkare rättigheter i Sverige än i de flesta andra länder. Exempelvis var den svenska rättssäkerheten relativt god även för de fattiga. Landet skakades dock under den här tiden av oroligheter som statskuppen mot Gustav IV Adolf, förlusten av Finland och mordet på Axel von Fersen.
Behovet av en tronföljare
Då Karl XIII av ätten Holstein-Gottorp inte fick legitima ättlingar som levde till vuxen ålder, adopterade han 18 juli 1809 Christian August av Augustenborg som därvid bytte namn till Karl August; som svensk tronföljare borde han bära ett mer svenskklingande namn. Christian August hade varit ståthållare i Norge, och kungen trodde att hans popularitet i grannlandet skulle bidraga till att förverkliga drömmen om att införliva Norge i riket.
Karl August dog hastigt till häst den 28 maj 1810 på Kvidinge hed under en trupprevy. Dödsorsaken var slaganfall, men opassligheten med denna händelse ledde till att folkmassorna i Stockholm, vid åsyn av kistan, anade illdåd och misshandlade riksmarskalken Axel von Fersen till döds den 20 juni i tro att denne hade giftmördat kronprinsen.
Nya överläggningar och tronföljarförslag högsommaren 1810
Det första förslaget till efterföljare var Karl Augusts bror Fredrik Christian, och framlades av kungens vän Georg Adlersparre. Napoleon I var dock omåttligt populär, och flera högre officerare önskade en av dennes marskalkar. Så gjorde även Carl Otto Mörner, som begav sig till Paris där han mötte fursten av Pontecorvo, marskalk Jean Baptiste Bernadotte, som han övertalade att komma till Sverige och ställa upp som kandidat i valet av tronföljare. Marskalk Bernadotte var den mest berömde av Napoleons marskalkar, som tillfångatagit en svensk avdelning i Lübeck 1806 och visat dem stor välvilja. Därtill var marskalk Bernadotte genom gifte släkt med Napoleon.
Den ende fransman som kunde tävla med fursten av Pontecorvo var Eugène de Beauharnais, som dock i egenskap av vicekung av Italien förmodades avböja. Hans far vicomte Alexandre de Beauharnais hade giljotinerats 1794.
Mörner återkom till Stockholm den 12 juli 1810, ett par dagar efter att kungen skickat bud till Fredrik Christian att denne skulle väljas till tronföljare. Mörner lät meddela att han förmått övertala Bernadotte att acceptera kronan. Greve von Essen lär ha utbrustit: "Pojke! Du borde sitta där varken sol eller måne skiner!" Men Mörner begav sig istället till Uppsala och drev frågan privat.
Riksdagarna i Örebro
Den 23 juli samlades Riksdagen i Örebro och började arbetet den 30:e. Kungen var tydligt inställd på Fredrik Christian, och varnade för att England med all sannolikhet skulle förklara krig om de valde en av Napoleons män.
Då fursten av Pontecorvo, genom ombudet J.A. Fournier som var före detta fransk konsul och köpman, och som lär ha legitimerat sig med ett tandpetarfodral, låtit meddela bland annat att Riksgäldskontoret skulle erhålla 8 miljoner franc och likvidering av Frankrikes fordringar på Sverige, beslutade utrikesstatsminister Lars von Engeström att valet borde falla på Bernadotte. Av vikt var även att Napoleon själv påstods ställa sig bakom valet.
Den 21 augusti 1810 valdes fursten av Pontecorvo enhälligt av riksdagen till kronprins, och nästa månad fastställdes även att hans 11-årige ende son Oscar blivit arvfurste i Sverige. Arvsrätten är stadgad i 1810 års successionsordning.
Släktled
Ett stort antal personer, utan att vara kungliga, heter och har hetat Bernadotte och Bernadotte af Wisborg eftersom de härstammar från kungarna, men någon före dem i deras släktled har valt att avstå från kunglig rang för kunna att gifta sig utanför sådana grundlagsenliga regler som gällde vid tiden för giftermålet. En känd sådan ättling var Folke Bernadotte. Från huset Bernadotte, i kungliga kvinnliga led, härstammar även de nuvarande kungahusen i Danmark, Norge och Belgien, det avsatta grekiska kungahuset samt det regerande furstehuset i Luxemburg.
Släktträd över svenska kungafamiljen
Släktträdet innehåller av utrymmesskäl inte ett stort antal ättlingar som aldrig har varit en del av det kungliga huset. Ingifta personer vars ättlingar inte varit del av kungahuset eller en annan furstlig släkt är markerade med små bokstäver. För vid varje tid gällande tronföljdsordning, se artikeln om den svenska tronföljden.
- 1. Karl XIV Johan (Jean Baptiste Bernadotte), g.m. Desideria (Désirée Clary)
- 1.1. Oscar I, g.m. Josefina av Leuchtenberg
- 1.1.1. Karl XV, g.m. Lovisa av Nederländerna
- 1.1.1.1. Lovisa, g.m. Fredrik VIII av Danmark (4 söner och 4 döttrar)
- 1.1.1.2. Karl Oskar (inga barn)
- 1.1.2. Gustav (inga barn)
- 1.1.3. Oscar II, g.m. Sofia av Nassau
- 1.1.3.1. Gustaf V, g.m. Victoria av Baden
- 1.1.3.1.1. Gustaf VI Adolf, g.m.1 Margareta av Storbritannien (5 barn), g.m.2 Louise Mountbatten (inga barn)
- 1.1.3.1.1.1. Gustaf Adolf, g.m. Sibylla av Sachsen-Coburg-Gotha
- 1.1.3.1.1.1.1. Margaretha, g.m. John Ambler (2 söner och 1 dotter)
- 1.1.3.1.1.1.2. Birgitta, g.m. Johann Georg av Hohenzollern-Sigmaringen (2 söner och 1 dotter)
- 1.1.3.1.1.1.3. Désirée, g.m. friherre Niclas Silfverschiöld (1 son och 2 döttrar)
- 1.1.3.1.1.1.4. Christina, g.m. Tord Magnuson (3 söner)
- 1.1.3.1.1.1.5. Carl XVI Gustaf, g.m. Silvia Sommerlath
- 1.1.3.1.1.1.5.1. Victoria, g.m. Daniel Westling
- 1.1.3.1.1.1.5.2. Carl Philip, g.m. Sofia Hellqvist
- 1.1.3.1.1.1.5.3. Madeleine, g.m. Christopher O'Neill
- 1.1.3.1.1.2. Sigvard, g.m.1 Erika Patzek, g.m.2 Sonja Robbert (1 son), g.m.3 Marianne Lindberg
- 1.1.3.1.1.3. Ingrid, g.m. Fredrik IX av Danmark (3 döttrar)
- 1.1.3.1.1.4. Bertil, g.m. Lilian Davies (inga barn)
- 1.1.3.1.1.5. Carl Johan, g.m.1 Kerstin Wijkmark (1 adopt. son och 1 adopt. dotter), g.m.2 grevinnan Gunnila Wachtmeister af Johannishus
- 1.1.3.1.1.1. Gustaf Adolf, g.m. Sibylla av Sachsen-Coburg-Gotha
- 1.1.3.1.2. Wilhelm, g.m. Maria Pavlovna av Ryssland
- 1.1.3.1.2.1. Lennart, g.m.1 Karin Nissvandt (1 son och 3 döttrar), g.m.2 Sonja Haunz (2 söner och 3 döttrar)
- 1.1.3.1.3. Erik (inga barn)
- 1.1.3.1.1. Gustaf VI Adolf, g.m.1 Margareta av Storbritannien (5 barn), g.m.2 Louise Mountbatten (inga barn)
- 1.1.3.2. Oscar, g.m. Ebba Munck af Fulkila (2 söner och 3 döttrar)
- 1.1.3.3. Carl, g.m. Ingeborg av Danmark
- 1.1.3.3.1. Margaretha, g.m. Axel av Danmark (2 söner)
- 1.1.3.3.2. Märtha, g.m. Olav V av Norge (1 son och 2 döttrar)
- 1.1.3.3.3. Astrid, g.m. Leopold III av Belgien (2 söner och 1 dotter)
- 1.1.3.3.4. Carl, g.m.1 grevinnan Elsa von Rosen (1 dotter), g.m.2 Ann Larsson, g.m.3 Kristine Rivelsrud
- 1.1.3.4. Eugen (inga barn)
- 1.1.3.1. Gustaf V, g.m. Victoria av Baden
- 1.1.4. Eugenia (inga barn)
- 1.1.5. August, g.m. Teresia av Sachsen-Altenburg (inga barn)
- 1.1.1. Karl XV, g.m. Lovisa av Nederländerna
- 1.1. Oscar I, g.m. Josefina av Leuchtenberg
Norska kungahusets härstamning från Karl XIV Johan (på tre sätt)
Danska kungahusets härstamning från Karl XIV Johan (på två sätt)
Belgiska kungahusets härstamning från Karl XIV Johan (på två sätt)
| Karl XV 1826–1872 | Lovisa 1851–1926 | Ingeborg 1878–1958 | |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
| Karl XIV Johan 1763–1844 | Oscar I 1799–1859 | Astrid 1905–1935 | Albert II 1934– | Philippe 1960– | Elisabeth 2001– | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
| Oscar II 1829–1907 | Carl 1861–1951 | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Storhertigliga familjen av Luxemburgs härstamning från Karl XIV Johan (på två sätt)
Det avsatta grekiska kungahusets härstamning från Karl XIV Johan (på två sätt)
Se även
Referenser
Noter
- ^ Ätten Bernadotte : biografiska anteckningar, [Andra tillökade uppl.], Johannes Almén, C. & E. Gernandts förlag, Stockholm 1893, s. 1
- ^ Från Jean Bernadottes ungdom i Projekt Runeberg
- ^ Bulletin du Musée Bernadotte nummer 3-4, Pau 1958–1959, s. 57 angående hela styckets namn och årtal
- ^ Per Sandin (31 januari 2006). ”Furstendömets arv”. Populär Historia (1, 2006). http://popularhistoria.se/artiklar/furstendomets-arv/. Läst 21 juli 2016.
- ^ Minnen ur Sveriges nyare historia / Nionde delen: Carl Johan och hans tid (1814–1817) i Projekt Runeberg
- ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Band 21. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 1003
- ^ The Principality of Pontecorvo
Tryckta källor
- Elgklou, Lars: Bernadotte: Historien och historier om en familj. Askild & Kärnekull förlag, Stockholm 1978. ISBN 91-7008-882-9
- Fogelmarck, Stig (red.): Från Vasa till Bernadotte: Fem svenska dynastier. Utgiven av Kungl. Husgerådskammaren med Skattkammaren och Bernadottebiblioteket, intendent Ulla Landergren, slottsbibliotekarie Adam Heymowski, heraldiker, fil dr Jan Raneke, arkitekt Krzysztof Laufersweiler. Stockholms slott 1988. ISBN 91-85726-28-1
- Sundberg, Ulf: Kungliga släktband: Kungar, drottningar, frillor och deras barn, sid. 201–208, 288. Historiska media, Lund 2004 ISBN 91-85057-48-7
- Weibull, Jörgen: Bernadotterna på Sveriges tron. Sthlm 1971.
- Weibull, Jörgen: Bernadotterna: En krönika om vårt kungahus i kultur och politik. Bonnier, Stockholm 1991. ISBN 91-34-51193-8
- Wrangel, F.U.: Från Jean Bernadotte's ungdom. P. A. Norstedt & Söners Förlag, Stockholm 1889.
Webbkällor
Vidare läsning
- Norlin, Arne (2015). Familjen Bernadotte: Makten, myterna, människorna. Stockholm: Fischer & Co. Libris 17803399. ISBN 978-91-86597-96-2
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Bernadotte.- Kungl. Hovstaternas webbplats
- Bernadottesamfundet i Örebro
| |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
