HL7 Wiki
| Kricka Status i världen: Livskraftig (lc)[1] Status i Sverige: Sårbar[2] Status i Finland: Livskraftig[3] | |
 Adult hane. | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Fåglar Aves |
| Ordning | Andfåglar Anseriformes |
| Familj | Änder Anatidae |
| Underfamilj | Änder Anatinae |
| Släkte | Anas |
| Art | Kricka A. crecca |
| Vetenskapligt namn | |
| § Anas crecca | |
| Auktor | Linné, 1758 |
| Utbredning | |
 Utbredningsområde: ljusgrön - sommar, blå - vinter, mörkgrön - hela året | |
| Synonymer | |
| |
Kricka (Anas crecca) är en liten andfågel som tillhör gruppen simänder. Den förekommer i Eurasien där den är vanlig och vida spridd. Den kan bilda stora flockar utanför häckningssäsongen. Under häckningen förekommer den främst i skyddade våtmarker och lever främst av frön och vattenlevande insekter. Amerikansk kricka (A. carolinensis) behandlades tidigare som en underart och vissa auktoriteter gör det fortfarande. Globalt anses krickans bestånd vara livskraftigt, men minskar i antal i Sverige, så pass att den sedan 2020 är upptagen på Artdatabankens rödlista som sårbar.
Utseende, fältkännetecken och läte
Krickan är en liten and med en längd på 34–38 cm och ett vingspann på 53–59 cm och detta gör den till den minsta simanden i Sverige. Vingspegelns översida är hos båda könen grön och undersidan svart. Hannen bär beroende på årstid två olika fjäderdräkter. Från hösten fram till ruggningen i juni är dess huvud och hals rödbruna. Längs huvudets sida finns ett mörkgrönt band. Framrygg, hals och sidor är spräckliga av svart och vitt. Hannen har en brungrå rygg och övergump och en vit undergump. Efter ruggningen liknar den honan. Honan är ovan brunsvart med rostbruna fjäderkanter och på undersidan brungul med mörka fläckar.
I flykten kan de snabba flockarna med krickor påminna om vadare trots sina korta ben, och på land är den, i jämförelse med många andra änder, ganska snabb och lättrörlig.
Hanen har ett karakteristiskt upprepande visslande läte som hörs på våren utan uppehåll och som kan beskrivas som kriick.
Skillnad gentemot amerikansk kricka
Amerikansk kricka är mycket lik krickan. Den mest synliga skillnaden dem emellan är att hanen hos amerikansk kricka har ett vitt vertikalt band på kroppssidan medan kricka har ett vitt horisontellt vingband när anden ses liggande. Den amerikanska krickan saknar även de flesta av de gula linjerna som omringar det gröna på sidan av huvudet hos krickan.[4] Hona, ungfågel och hane i eklipsdräkt, nära nog identisk med krickans motsvarande dräkt, men hjässa och ögonstreck är något mörkare. Vidare syns i flykten ett mer rosttonat främre vingband.
Utbredning och systematik
Systematik
Arten beskrevs första gången taxonomiskt 1758 av Carl von Linné i tionde upplagan av hans Systema naturae, där den beskrevs under sitt nuvarande vetenskapliga namn.[5]
Huruvuida den utgör samma art som nordamerikanska arten amerikansk kricka (Anas carolinensis) är omdiskuterat. Exempelvis behandlar 2020 fortfarande Clements et al dem som en enda art.[6] Flera många auktoriteter, bland annat BirdLife Sverige[7], behandlar dem som två arter, baserat på beteende[8], morfologi[9], och molekylära[10] data vilket diskuteras av Sangster et al, 2002[11]. Rent genetiskt verkar amerikansk kricka stå närmare den sydamerikanska arten gulnäbbad kricka.
Kricka i begränsad mening (alltså när amerikansk urskiljs som egen art) behandlas numera som monotypisk. Tidigare urskiljdes populationen i Aleuterna i Berings sund som den egna underarten nimia, men denna inkluderas numera i vanligen nominatformen.
Förekomst i Sverige
I Sverige häckar krickan över hela landet men är talrikast i mindre insjöar i Norrland. Den svenska populationen flyttar i september/oktober, främst till Nederländerna och Storbritannien, och återkommer vid islossningen i mars och april. I Skåne är den dock en stannfågel.
Ekologi
Biotop
Krickan är mycket social utanför häckningssäsongen och kan bilda stora flockar. Under häckningen förekommer den vanligtvis i skyddade våtmarker med enstaka högre vegetation, som taigans mossar eller mindre sjöar eller dammar med större vassområden. Vintertid uppträder den ofta i brackvatten eller i skyddade vikar eller laguner utmed kusten.[12][13]
Föda
Den födosöker genom att snappa föda i närheten av ytan eller genom att tippa kroppen framåt så att den når bottnen med näbben där den betar vegetation. Den kan också mer sällsynt dyka för att nå föda. Under häckningsperioden lever den främst av vattenlevande insekter, som kräftdjur och dess larver, blötdjur och maskar. Vintertid lever den istället främst vegetation som frön, vattenväxter olika sorters gräs, som starrgräs. Krikan är dagaktiv under häckningssäsongen medan den främst födosöker i skymningen eller till och med nattetid under vintern.[12][13]
Häckning
Parbildningen sker i vinterkvarteret och de når häckningsområdet tillsammans i början av mars. Häckningen påbörjas några veckor senare men inte förrän i maj i det nordligaste häckninsområdena. Boet består av en fördjupning i marken som fodras med torra löv och dun, och placeras väl skyddat i tät vegetation i närheten av vatten. Hanen lämnar honan så fort hon påbörjat att lägga äggen och flyttar en längre eller kortare sträcka till specifika sjöar där han slår följe med andra hanar för att rugga till eklipsdräkt. Hanarna flyttar vanligtvis separat och möter ofta sin avkomma först i vinterkvarteret. Honan lägger vanligtvis åtta till elva grönaktiga ägg men kullar med fem till 16 ägg har observerats, och äggen ruvas i 21–23 dagar. Ungarna lämnar boet snart efter att de kläckt och tas om hand av mamman i 25–30 dagar, tills de är flygfärdiga. Efter första vintern ruggar första årets fåglar till sin adulta fjäderdräkt.[12][13]
Krickan och människan
Status och hot
Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men utvecklingen är svår att bedöma med vissa delpopulationer som minskar i antal och andra ökar.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen uppskattas till 2,8 miljoner vuxna individer, varav det i Europa tros häcka 557 000–915 000 par.[1]
Status i Sverige
Krickan har tidigare bedömts som livskraftig i Sverige. Från och med 2020 års rödlista listar dock Artdatabanken den som sårbar grundat på att arten tros minska relativt kraftigt i antal, i genomsnitt med 35% de senaste 18 åren.[14][15]
Namn
Det svenska trivialnamnet och det vetenskapliga namnet anses vara ljudhärmande och syfta på hanens läte om våren. Den har tidigare bland annat kallats för krickand, knikand, kräcka och kräka.[16][17] Historiskt har namnen årta och kricka på olika språk, även svenska, varit starkt förknippade med varandra och används synonymt för flera olika mindre änder. Exempelvis har kricka på Gotland kallats arte eller art[18], och trivialnamnet för kricka på flera latinska språk, exempelvis italienska cerceta, är avledningar från latinska querquedula och grekiska kerkithalis som betyder "årta".[19][20]
Referenser
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, Krickente, 23 juli 2005.
Noter
- ^ [a b c d] BirdLife International 2020 Anas crecca . Från: IUCN 2020. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2020-3. Läst 6 januari 2021.
- ^ ”Rödlistning 2020 av kricka”. Artfakta. SLU Artdatabanken. https://artfakta.se/naturvard/taxon/Anas-crecca-102932. Läst 19 mars 2022.
- ^ Jari Valkama (2019). ”Finsk rödlistning av kricka – Anas crecca” (på svenska/finska). Finlands Artdatacenter. https://laji.fi/sv/taxon/MX.26366. Läst 22 mars 2022.
- ^ Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 46-47. ISBN 978-91-7424-039-9
- ^ Linnaeus, C (1758). Systema naturae per regna tria naturae, secundum classes, ordines, genera, species, cum characteribus, differentiis, synonymis, locis. Tomus I. Editio decima, reformata.. Holmiae. (Laurentii Salvii). sid. 126. ”A. macula alarum viridi, linea alba supra infraque oculos.”
- ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2019) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2019 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2019-08-11
- ^ Björn Anderson, Lars Svensson (2003) Förändringar i listan över Holarktis fåglar – rapport från SOF:s Taxonomikommitté Arkiverad 13 augusti 2018 hämtat från the Wayback Machine. (doc), Vår Fågelvärld,nr 8, sid: 6-12, <www.sofnet.org>, läst 2008-12-02
- ^ Laurie-Ahlberg, C.C.; McKinney, F. (1979). ”The nod-swim display of male Green-winged Teal (Anas crecca)”. Animal Behaviour 27: sid. 165–172. doi:.
- ^ Livezey, Bradley C. (1991). ”A phylogenetic analysis and classification of recent dabbling ducks (Tribe Anatini) based on comparative morphology”. Auk 108 (3): sid. 471–507. doi:. http://sora.unm.edu/sites/default/files/journals/auk/v108n03/p0471-p0507.pdf.
- ^ Johnson, Kevin P.; Sorenson, Michael D. (1999). ”Phylogeny and biogeography of dabbling ducks (genus Anas): a comparison of molecular and morphological evidence”. Auk 116 (3): sid. 792–805. doi:. http://sora.unm.edu/sites/default/files/journals/auk/v116n03/p0792-p0805.pdf.
- ^ Sangster, George; Knox, Alan G.; Helbig, Andreas J.; Parkin, David T. (2002). ”Taxonomic recommendations for European birds”. Ibis 144: sid. 153–159. doi:.
- ^ [a b c] Carboneras, Carles (1992): Family Anatidae (Ducks, Geese and Swans). In: del Hoyo, Josep; Elliott, Andrew & Sargatal, Jordi (eds.): Handbook of Birds of the World (Volume 1: Ostrich to Ducks): 536-629, plates 40-50. Lynx Edicions, Barcelona. ISBN 84-87334-10-5
- ^ [a b c] Madge, Steve & Burn, Hilary (1987) Wildfowl: an identification guide to the ducks, geese and swans of the world. Helm Identification Guides, London. ISBN 0-7470-2201-1
- ^ Artdatabankens rödlista 2020 PDF Arkiverad 8 februari 2021 hämtat från the Wayback Machine.
- ^ Artfakta om kricka, ArtDatabanken, Martin Tjernberg 2005.
- ^ Kalmar (1907-04-05) Från allmänheten Arkiverad 6 december 2017 hämtat från the Wayback Machine., sid:3
- ^ Svenska Akademiens ordbok: Kricka (tryckår 1937)
- ^ Hasselgren, Henrik Constantin (1909). Gotlands fåglar: deras förekomst och drag ur deras biologi. 2., öfversedda och tillökade uppl. Uppsala: Almqvist & Wiksell, sid:82
- ^ Steve Dahlfors, SOF, Årta <www.fageln.se>, läst 2013-03-04
- ^ myetymology (2008) Cerceta, <www.myetymology.com>, läst 2013-03-04
Källor
Externa länkar
- Sveriges Radio: P2-fågeln - Kricka
- Dansk ornitologisk forening
- Artportalen: Dagens fynd – senaste observationerna – bilder
Wikimedia Commons har media som rör kricka.
Wiktionary har ett uppslag om kricka.
|
