Search for LIMS content across all our Wiki Knowledge Bases.
Type a search term to find related articles by LIMS subject matter experts gathered from the most trusted and dynamic collaboration tools in the laboratory informatics industry.
Han växte upp i ett musikaliskt hem och han fick lärare i musikens teori och violinspel. 1799 blev han anställd som kammarmusikus hos hertigen av Braunschweig, som bekostade hans vidare utbildning, och slutligen som elev anförtrodd åt violinisten Franz Eck (av Mannheimskolan). Spohr tog också starkt intryck av violinvirtuosen Pierre Rode.
Som virtuos och kompositör väckte Spohr vid sin första konsertresa, 1804, stor sensation i Leipzig, och 1805 engagerades han som konsertmästare i Gotha. Han gifte sig 1806 med den framstående harpisten Dorette Scheidler, med vilken han företog nya konsertresor, varunder han 1812 kom till Wien. Där blev han kapellmästare vid Theater an der Wien. År 1815 lämnade han denna plats, för att efter en konsertresa till Italien, där han tävlade med Niccolo Paganini, 1817 överta kapellmästarbefattningen vid Frankfurtsstadsteater. År 1820 företog Spohr, tillsammans med sin maka, en lysande turné i England, där konstnärsparet jämväl vid hovet blev högt uppburet, samt därefter till Paris.
Efter ett års uppehåll i Dresden kallades Spohr 1822 som hovkapellmästare till Kassel, där han högt ärad och ansedd tillbringade sin återstående levnad. Vid sitt 25-årsjubileum som kapellmästare erhöll han titeln generalmusikdirektor, blev hedersborgare i staden Kassel och rönte andra utmärkelser. År 1834 blev han änkling, men två år senare äktade han den framstående pianisten Marianne Pfeiffer. Hans senaste levnadsår förbittrades en aning genom att han ofrivilligt pensionerandes 1857, dessutom drabbades han av ett armbrott som tvingade honom att sluta spela violin och frånsäga sig sina elever. Utan föregående sjukdom avled han av ålderdomssvaghet. I Kassel restes 1884 en staty över honom. Spohr var sedan 1840 ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien i Stockholm.
Som violinvirtuos berömmes Spohr för sin stora, sjungande ton - den spohrska stråken blev en "terminus technicus" -, sitt klassiskt lugna, själfulla föredrag och en fulländad teknik. Den nobless, den kärlek till det gedigna i konsten, som i så hög grad utmärkte hans kompositioner, uppenbarade sig även i hans violinspel. Av hans uppemot 200 elever blev Ferdinand David den mest berömde, men även Moritz Hauptmann, Johan Peter Emilius Hartmann, Fredrik Pacius med flera har vunnit rykte som tonsättare eller violinister.
Även som dirigent var Spohr begåvad, inte minst med ett i allo vinnande sätt. Han dirigerade flera stora musikfester i Tyskland och England. Hans flesta tonverk visar mycket släkttycke med varandra. Man får av dem intrycket av en högt begåvad, ytterst produktiv konstnärsande, men mycket begränsad. Hans originalitet är omisskännlig och framstår i synnerhet genom hans karakteristiska sätt att modulera med (ej sällan tröttsamma) kromatiska fortskridningar. För det veka, milda, svårmodiga, till och med vekliga finner han lättast uttryck; livsglädjen, där den någon gång bryter fram, återges på ett retande och behagfullt sätt, men aldrig bullrande.
Han höll strängt på formens renhet och klarhet, övergav aldrig sin förkärlek för Mozart, men var som tondiktarindividualitet egentligen romantiker och kan sägas bilda ett mellanled mellan den äldre och yngre romantiska skolan i Tyskland. Att han ägde blick för utvecklingen inom den musikaliska konsten, därom vittnar hans böjelse för symfonisk programmusik och den uppmuntran han skänkte Richard Wagners strävanden. Sällan har en konstnär i livstiden rönt så allmän hyllning, som städse ägnades Spohr på grund av hans storhet som virtuos, dirigent och lärare, hans högtsträvande tondiktning, karaktärens renhet, kraft och frihet från allt småsinne, vidhjärtenheten samt det imposanta och värdiga i hans personliga framträdande. Emellertid ansågs hans musik i början av 1900-talet till större delen föråldrad; endast en del av violinsakerna spelades fortfarande.
Spohr skrev musik redan i barnaåren. Han komponerade totalt cirka 150 verk. Bland hans 10 operor kan nämnas Faust (1816), Zemire und Azor (1819; "Zemir och Azor", uppförd i Stockholm 1828), Jessonda (1823; uppförd i Stockholm 1826), Der berg geist (1825) och Die kreuzfahrer (1845). Endast Jessonda har ett drägligt libretto. Av de 5 oratorierna, som åtminstone i England gjorde stor lycka, kan nämnas Die letzten Dinge (1826) och Der Fall Babylons (1842), bland de 9 symfoniernaDie Weihe der Töne, Irdisches und göttliches, Historische Symphonie och Die vier Jahreszeiten. Vidare komponerade han 3 konsertouvertyrer, ouvertyr till Macbeth, mässor, kantater och ett stort antal sånger.
Bland de 17 violinkonserterna är de i A-dur ("sångscenen"), e-moll och d-moll mest kända och omtyckta. Därtill kommer 34 stråkkvartetter, 4 dubbelkvartetter, 6 stråkkvintetter, en stråksextett, en pianoseptett, 2 pianokvintetter, 5 pianotrior, en mängd violinsonater, en oktett och en nonett för stråk- och blåsinstrument, 4 klarinettkonserter med mera. Han utgav också en populär violinskola i 3 delar (1831). Hans självbiografi utgavs 1860–61 i 2 band. Biografier över Spohr skrevs av W. Neumann (1854), Hans Michel Schletterer (1881) med flera.
Tysk-romerska riket
