Type a search term to find related articles by LIMS subject matter experts gathered from the most trusted and dynamic collaboration tools in the laboratory informatics industry.
 |
Den här artikeln behöver fler eller bättre källhänvisningar för att kunna verifieras. (2018-09) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
Elfenben kallas tandben från däggdjur när det bearbetats till bruks- eller prydnadsföremål. Den främsta källan för elfenben har genom tiderna varit betar från elefanter, men även tandben från mammutar, flodhästar, valrossar och narvalar har använts som elfenben.
Redan tidigt i mänsklighetens historia tillverkade man skulpturer av elfenben. Dessutom tillverkades bruksföremål, smycken och andra konstföremål av elfenben. Från Kina finns fynd av föremål av elfenben som är 6 000 år gamla. Innan plasten uppfanns användes elfenben även vid tillverkningen av bland annat biljardkulor, löständer och pianotangenter.
På grund av den omfattande illegala handeln har Jordbruksverket i samråd med Naturvårdsverket beslutat att från och med 1 maj 2011 inte tillåta några undantag från förbudet mot kommersiella aktiviteter med råelfenben, oavsett föremålets ålder. Detta betyder att inga CITES-intyg kommer att utfärdas, ej heller för export eller återexport.[1]
Som bearbetat elfenben räknas exempelvis smycken, inredningsföremål och hela snidade elefantbetar. För bearbetat elfenben finns möjlighet att ansöka om undantag från förbudet, ett så kallat CITES-intyg. Den som ansöker måste kunna dokumentera att denne har kommit över föremålet på ett lagligt sätt.
Eftersom elefanterna jagades av tjuvjägare som var ute efter deras betar var de nära att dö ut. 1989 förbjöds därför handeln med elfenben i hela världen. Ägare till elfenbensföremål (ej råelfenben) bearbetat före den 3 mars 1947, som på ett trovärdigt sätt också kan styrka detta, får sälja det inom EU utan CITES-intyg från Jordbruksverket. Ägare som inte kan styrka föremålets ålder, kan åtalas för artskyddsbrott.[1]
Huvudregeln är att inom hela EU gäller förbud mot alla kommersiella aktiviteter med elfenben. Detta innefattar såväl råelfenben som bearbetat elfenben. Att elfenben inte får användas i kommersiella aktiviteter innebär att man inte får:[1]
Jordbruksverket kan tillåta undantag från EU:s förbud. Det här gäller för exemplar som importerats till EU enligt gällande regler eller förvärvats innan särskild reglering trädde i kraft. Om Jordbruksverket tillåter undantag utfärdas ett så kallat CITES-intyg för kommersiella aktiviteter inom EU. Vid ansökan måste man kunna dokumentera att föremålet är bearbetat före 3 mars 1947.[2]
Det finns inget förbud mot att äga elfenbensföremål som man har kommit över på lagligt sätt. Det som är förbjudet är att använda elfenben i kommersiella aktiviteter. Det är också förbjudet att importera och exportera elfenben till och från EU utan CITES-tillstånd.[1]
Observera att om man vill ta med sig, sälja eller skicka ett elfenbensföremål till något land utanför EU, till exempel Norge, måste man ansöka hos Jordbruksverket om ett CITES-exporttillstånd för föremålet, oavsett hur gammalt det är.[1]
Det är straffbart att bryta mot EU:s förbud mot kommersiella aktiviteter eller annat artskyddsbrott med hotade arter. Straffskalan är böter eller fängelse i upp till fyra år.[1]
| |||||||||||||||||||||||
LIMS forum content by LIMS forum members is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 4.0 International License. Based on a work at www.limsforum.com.
