Type a search term to find related articles by LIMS subject matter experts gathered from the most trusted and dynamic collaboration tools in the laboratory informatics industry.
Ett egennamn används för att identifiera en specifik person, plats, organisation, föremål eller annan unik enhet.[1] Egennamn skiljer sig från andra substantiv, som beskriver generella saker, personer eller platser.
Egennamn kan till exempel användas för:
Det vetenskapliga studiet av egennamn och deras ursprung kallas onomastik.[4]
Egennamn böjs i kasus, (på svenska urskiljs alltså genitiv från nominativ), men inte i numerus och species, vilket alltså skiljer dem från de flesta andra substantiv. Det är till exempel inte möjligt att bilda bestämd form plural av Indalsälven ["Indalsälvarna"]. Egennamn är alltid obestämd form singular till sin natur eftersom de avser något konkret. I vissa språk, till exempel finska och isländska böjs egennamn i fler kasus (till exempel Suðurland och á Suðurlandi). Det görs till exempel inte för tyska som har fyra kasus men inte för egennamn (till exempel Berlin och "nach Berlin"). Egennamn skrivs vanligtvis med stor bokstav i början av ordet.[5][6]
Egennamn kan bilda adjektiv, till exempel "stockholmsk" och "skånsk". Det är en form av ordbildning, inte böjning.
Beskrivande egennamn har ofta sitt ursprung i konstruktioner med vanliga subjekt, till exempel har namnet Big River sitt ursprung i ett upprepat användande av "big river" för att beskriva en viss flod.[7]
Proprium (nomen proprium) är en ålderdomlig beteckning för egennamn.[8]
|