Type a search term to find related articles by LIMS subject matter experts gathered from the most trusted and dynamic collaboration tools in the laboratory informatics industry.
Dynsmalbi Status i världen: Nära hotad[1] Status i Sverige: Livskraftig[4] | |
Systematik | |
---|---|
Domän | Eukaryoter Eukaryota |
Rike | Djur Animalia |
Stam | Leddjur Arthropoda |
Understam | Sexfotingar Hexapoda |
Klass | Egentliga insekter Insecta |
Ordning | Steklar Hymenoptera |
Överfamilj | Bin Apoidea |
Familj | Vägbin Halictidae |
Släkte | Smalbin Lasioglossum |
Art | Dynsmalbi Lasioglossum tarsatum |
Vetenskapligt namn | |
§ Lasioglossum tarsatum | |
Auktor | (Schenck, 1870) |
Synonymer | |
Halictus tarsatus Schenck, 1869[2] Halictus berolinensis Strand, 1909[3] | |
Hitta fler artiklar om djur med |
Dynsmalbi (Lasioglossum tarsatum) är en biart som först beskrevs av Schenck 1870.[5][2] Den ingår i släktet smalbin och familjen vägbin.[5][2] Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.[6]
Biet är slankt och svart. Huvudet har något utåtbuktande clypeus (munsköld) och panna; hos hanen är spetsen på munnskölden, överläppen och käkarna gula.[a] Antennerna har vanligtvis gul undersida, mest tydligt hos hanen. Framför allt hanen har tydliga, vita hårsamlingar upptill på tergiternas sidor. Motsvarande hårsamlingar kan även finnas hos honan, men i så fall är de mindre och finns bara på tergit 2 till 4.[b] Kroppslängden är omkring 5 mm, något längre hos honan. Förväxlingsarter är blanksmalbi, och hos hanen även glanssmalbi.[4]
Arten är knuten till utpräglade sandområden, både kustnära dyner och mer inlandslokaliserade.[4][7] Den kan även förekomma på andra sandrika habitat, som sandängar, sandiga flodstränder samt grus- och sandtag.[1] Den är en av de arter som är beroende av markstörning för att förhindra igenväxning av sandytorna, och förekommer därför även på militära övningsfält.[7] Biet är polylektiskt, det besöker blommande växter från många olika familjer, som rotfibbla och gråfibbla (från familjen korgblommiga växter), blåmunkar (klockväxter) samt sandvita (korsblommiga växter).[4]
Arten har en generation per år, dock med lång flygtid, från maj till september.[1] Litet är känt om artens sociala liv, men den antas vara solitär, och iakttagelser tyder på att den har dvärgblodbi som boparasit.[4]
Utbredningsområdet omfattar Eurasien från Belgien i väster över sydvästra Schweiz till Kazakstan och Afghanistan i öster, och från Nordmakedonien i södra Europa till södra Sverige samt kring Sankt Petersburg i Ryssland.[1][4]
I Sverige finns arten i Skåne, södra Halland, östra Blekinge samt med spridda fynd på Öland och i Bohuslän. Arten är ingenstans vanlig.[4][3]
I Finland finns arten i praktiken inte längre. Den enda registrerade observationen gjordes 1987 i Helsingfors i Mellungsbacka.[8]
Globalt rödlistar IUCN arten som nära hotad ("NT"). Främsta anledningen anges vara habitatförlust genom att dess huvudhabitat, dynfälten, hotas av turism och byggnation.[1]
Enligt svenska Artdatabanken är arten klassificerad som livskraftig ("LC") i Sverige. Tidigare, 2005 till 2015, var arten rödlistad som nära hotad ("NT"). Arten har emellertid ökat sedan dess, bland annat på grund av att åtgärder genomförts för att restaurera de dynmiljöer i vilka arten lever. Hot som igenväxning av sandmarker och skogsplantering existerar dock fortfarande.[7]
Finlands artdatacenter har inte klassificerat arten utan anger bara "endast föråldrade observationer" under fältet för utbredning.[8]
|