Type a search term to find related articles by LIMS subject matter experts gathered from the most trusted and dynamic collaboration tools in the laboratory informatics industry.
Överbefolkning uppstår när bärförmågan inom en region överskrids. Ofta avses med överbefolkning förhållandet mellan jordens befolkning och dess resurser – överutnyttjande av dessa kan leda till, eller bidra till lidande, svält, konflikter, försämrade ekosystem och utrotning av arter.[1][2][3][4][5] Ordet användes i Nordisk familjebok redan 1922, men blev successivt vanligare från mitten av 1900-talet, då jordens befolkning snabbt ökade. FN:s demografer bedömer att jordens befolkning kommer att plana ut först år 2100, och att befolkningen fram till dess ökar med cirka 3 miljarder människor.[6] En artikel iThe Lancet bedömer istället att jordens befolkning som mest kommer att öka till 9,7 miljarder år 2064,[7] för att sedan minska till 8,8 miljarder vid nästa sekelskifte.
Den förhistoriska befolkningsökningen var mycket långsam och de uppskattningar som finns är osäkra.[8] För historisk tid uppger en källa en världspopulation på 254 miljoner år 1000, 460 miljoner år 1500, 770 miljoner 1750 och 1,6 miljarder år 1900.[9] På 1900-talet startade en snabb befolkningsökning; världens befolkning var 2 miljarder i början av 1930-talet och från ca 1950 ökar befolkningen snabbt (årliga ökningar på över 2 %), men variationen mellan länder är stor. Orsakerna till snabb folkökning finns på flera nivåer; stark exploatering av ekosystem, ökad energitillgång (kol, olja), ökad livslängd och fortsatt relativt hög fertilitet (antalet barn per kvinna) i många länder. Medan fertiliteten minskade i en rad industrialiserade länder från ca 1870 genom bland annat utbildning, ökat kvinnligt självbestämmande och användning av preventivmedel, så är fertiliteten fortfarande relativt hög i flera utvecklingsländer och i vissa andra länder.[10] De viktigaste faktorerna som har bidragit, och kan bidra till fallande fertilitet i fattiga länder är förändrade normer om familjestorlek, utbildning, preventivmedel, urbanisering[11] och särskilt program för familjeplanering, betydelsefulla under perioden 1960–1995[12].
Centraleuropa är ett av jordens mer tättbefolkade områden, som i sin tur påverkas av befolkningsutvecklingen i närliggande regioner. I länderna i Nordafrika och västra Asien (särskilt Afghanistan, Pakistan och Indien) ökar befolkningarna, delvis beroende på att familjeplanering startade senare än i Europa.[13] I exempelvis Syrien, Saudiarabien och Jemen ökade befolkningarna från 8-10 miljoner per land år 1980, till 23-29 miljoner per land 2013 [14]. Starkast folkökning förväntas dock i Afrika söder om Sahara, med ökning från 1,4 till 3,4 miljarder mot slutet av detta århundrade [6]. Migration, inklusive flyktingströmmar i samband med krig, kan ge ökad regional och lokal befolkningstäthet.
Jordens befolkning uppskattades 2019 till omkring 7,8 miljarder och förväntas växa till 9,7 miljarder år 2050 och cirka 11 miljarder år 2100 enligt FN:s "medium-variant" prognos.[10] Ju längre en sådan befolkningsprognos utsträcks, desto osäkrare är den, givet framtida förändringar i fertilitet (antal barn per kvinna) och mortalitet, men FN:s prognoser används av många forskare och författare. I sina beräkningar antar FN att den globala fertiliteten kommer att plana ut nära 2,1 barn per kvinna, det vill säga det finns ett antagande i beräkningsmodellerna om starkt minskad fertilitet i många utvecklingsländer. Faller inte födelsetalen så snabbt som antas, skulle - enligt modellerna - folkökningen bli mycket större i världen.[10]
Ett idag mycket uppmärksammat miljöproblem är att den starkt ökande ekonomiska tillväxten per person leder till större resursförbrukning och mer miljöförstörelse, till exempel genom att naturliga ekosystem exploateras och produktionen av växthusgaser ökar. Folkökning har länge förstärkt dessa problem, och fortsätter förstärka problemen.[3][5][15] Att en ökande global befolkning påverkar klimatet negativt berörs inte i det klimatavtal som undertecknades i Paris 2015, men IPCC påtalade 2022 betydelsen av folkökning i sin sjätte rapport[16]: ”Globally, GDP per capita and population growth remained the strongest drivers of CO2-emissions from fossil fuel combustion in the last decade.”
Inte bara det totala antalet människor och folkökningen är relevant för miljöpåverkan; även befolkningstätheten är en faktor som påverkar resursuttag och lokala förhållanden, t.ex. vid förtätning av städer, i urbana slum-områden och på öar. I större geografiska sammanhang är sambanden ofta komplexa; urbanisering kan t ex, i kombination med lokal eller regional folkminskning, friställa mark som inte längre nyttjas till så kallad rewilding. [17][18][19]
Det var först med Thomas Robert Malthus (1766–1834) och hans bok "En avhandling om befolkningslagen" som frågan om befolkningskontroll (engelska: population control) blev mer uppmärksammad internationellt.[20] Boken utkom anonymt på engelska 1798. Malthus varnade för ett scenario där befolkningen växer snabbare än resurserna (livsmedelsproduktionen). För att åtgärda detta förespråkade han utbildning och att kvinnor skulle föda barn vid högre ålder. Detta spår, familjeplanering, har sedan löpt på fram till våra dagar. Malthus scenario var pessimistiskt (försåvitt inga åtgärder genomfördes) och efteråt, med facit i hand för perioden, har ofta slutsatsen varit att "Malthus hade fel".[21] Samtidigt kan hävdas att för perioder och vissa områden på jorden, och som framtidsscenario idag, kan Malthus fortfarande ha rätt. Givet en befolkningsökning på 53 % till år 2100 och givet en omfattande framtida klimatförsämring, kan mänskligheten överskrida bärförmågan i ekosystemen, med de problem som Malthus såg. Emellertid står det klart att Malthus valde att bortse från den avsevärt förbättrade livsmedelsproduktionen som inträffade under den tid han levde.
Den industriell revolution medförde på 1800-talet och början av 1900-talet effektivare livsmedelsproduktion, något som inte Malthus förutsåg 1789. Den globala befolkningen steg vid denna tid också rätt sakta - vi blev 1,6 miljarder först år 1900 och 2 miljarder på 1930-talet. Från cirka 1950 blev befolkningsökningen allt brantare, tidvis med en årlig ökning på över 2 procent. Mest ökade befolkningen i icke industrialiserade länder, medan konsumtionen per capita ökade markant i industrialiserade länder. Bertrand Russell ansåg att överbefolkningen var ett mycket viktigt problem och förordade starka åtgärder för att råda bot på det.
På 1950- och 1960-talen ökade befolkningen i världen alltmer, med oro och diskussion om ökande föroreningar och otillräcklig livsmedelsförsörjning; aktiva svenska debattörer var bland andra Hans Palmstierna och Georg Borgström. Internationellt blev Rachel Carson betydelsefull med sin bok "Tyst Vår". Samtidigt gjordes tekniska framsteg, och framsteg inom jordbruket, där vete- och ris-skördar per arealenhet ökade markant genom Den gröna revolutionen. Under perioden uppstod två huvudsakliga läger i befolkningsfrågan: de som förordade åtgärder för att hålla tillbaka befolkningsökning, och de som såg befolkningsökning som i huvudsak positiv i en situation med brist och behov.
Innan dessa grupper gav upphov till intensiv debatt presenterade ekonomen Kenneth Boulding (1910–1993) ett originellt förslag 1964. Han utgick från födelsetal som skulle kunna ge en framtida stabil population, med exemplet 2,2 barn per kvinna. Varje nyfödd kvinna tilldelas rätt till ”födselenheter” (män kan också inkluderas) på en marknad där rätter kan köpas eller säljas. Det innebär att de som vill ha många barn måste köpa extra enheter i systemet, medan de som vill ha få eller inga barn kan tjäna extra pengar.[22] Helt andra förslag kom från Anne och Paul Ehrlich i boken ”Befolkningsexplosionen” (1968)[23] som blev en internationell bestseller (1968, "The population bomb"). De föreslog att USA, givet sin stora konsumtion, skulle agera som föredöme för andra länder. Ekonomiska stöd föreslogs minska ju fler barn en familj fick. De föreslog också särskild skatt för barnsängar, blöjor med mera, utom för mindre bemedlade. Genom att göra det kostsamt att ha många barn skulle familjestorleken kunna minska, menade paret Ehrlich. De föreslog vidare aborträttigheter för kvinnor, att adoption skulle stödjas ekonomiskt, att män som steriliserades efter att de fått två barn kunde få pris, att preventivmedel skulle utnyttjas mer, ökad undervisning och ytterligare åtgärder.
Ett år efter Bouldings text (1965) publicerade danskan Ester Boserup (1910–1999) sin lilla bok "The conditions of agricultural growth. The economics of agrarian change under population pressure".[24] Boken använder ett historiskt angreppssätt för att försöka förstå befolkningens och folkökningens betydelse. Boken fick först ett blandat mottagande, men blev successivt allt mer betydelsefull; 1974 skrev exempelvis Lars Bondestam att detta var "en av 1960-talets väsentligaste skrifter i denna fråga". Boserups slutsats (och hypotes) är att det inte är resurstillgången som bestämmer befolkningens storlek (Malthus tema), utan en växande befolkning, inklusive teknik, leder till allt effektivare utnyttjande av resurserna för livsmedelsproduktion. "Necessity is the mother of invention", som det ibland uttrycks. Samtidigt hade ekonomen William Jevons 1865 redovisat att ökad effektivitet (i detta fall, ångmaskinen) gav ökad konsumtion som sidoeffekt, det vill säga effektiviteten utnyttjas för annan konsumtion om den inte regleras, vilket kallas för Jevons paradox och har studerats ytterligare.
Starkt övertygad om befolkningsökningens positiva effekter skrev ekonomen Julian Simon (1932–1998) ett flertal böcker under 1980- och 1990-talet. I "The ultimate resource" (1981) kritiserar han alla som varnar för folkökningar, och uppvisar en stark tro på att ökat mänskligt välstånd och tekniska framsteg kommer att leda till ständigt nya uppfinningar och mer rationellt nyttjande av resurser - som det inte kommer att bli brist på.[25] Simon ingick 1980 ett omtalat vad med Paul Ehrlich, om att priset på fem metaller skulle minska under en 10-årsperiod (Ehrlich förutsade en ökning). Simon van vadet, då alla fem metallerna minskade i pris, men Simon förlorade senare ett liknande vad om timmerpriser med en annan forskare.[26]
Befolkningsteori, och åtgärder mot folkökning, var i fokus för humanekologen Garrett Hardin under lång tid; 1993 publicerade han ett större sammanfattande verk, "Living within limits - Ecology, economics and population taboos" (citerad ovan). Boken ger en historisk översikt, med brett angreppssätt. Både Ehrlich och Hardin diskuterar den kontroversiella frågan om rika länders stöd till fattiga länder och svält där. Om dessa länder fick stöd i form av livsmedel och andra resurser, så menade man att befolkningen kunde öka där, med ökande svält som följd om inte krav ställdes på familjeplanering (bistånd med betingade krav). Vid denna tid ökade livsmedelsproduktionen och befolkningsproblemet fick därför liten uppmärksamhet. Hardin diskuterar även sociala faktorer och kritiserade multikulturalismen i USA som starkt vann insteg i början av 1990-talet.[5] I en recension kritiserades dock Hardin av filosofen Mark Sagoff för att inte ta vikande fertilitetssiffror på allvar och framför allt för att ingen lösning på befolkningsökningar presenterades i boken.[27]
Hardin gav 1999 Sagoff rätt i förordet till sin sista bok,[28] där han försökte vara tydligare. Han framhöll starkt begränsad migration mellan länder som viktig för att kontrollera världspopulationen. Länder skulle kunna tävla i att vara föredömen vad gäller befolkningsreglering och miljö, ungefär så som de tävlar i sport, forskning med mera. Hårt kontrollerade gränser förutsätter internationellt bistånd vid katastrofer och krig, men Hardin menade att befolkningsreglering skulle ingå i biståndet.
En rad länder har infört åtgärder, främst genom familjeplanering, för att begränsa sin befolkning och dess tillväxt. Redan i början på 1950-talet förklarade till exempel Indiens premiärminister Jawaharlal Nehru att födelsekontroll var aktuell i Indien, och familjeplanering startade.[29] På 1970-talet infördes tvångssterilisering av män som hade två eller fler barn (officiellt bara sådana män, men även andra män anses ha drabbats). Tvångssterilisering har förekommit även i andra länder, inklusive Sverige. I Indien har på senare tid omfattande sterilisering av kvinnor som fött två barn förekommit, ej med tvång men med omdiskuterade metoder.[30]
Kina är omtalat för sin "ettbarnspolitik" sedan 1980, men hårda metoder för att minska födelsetalen startade redan från 1970 under Maos ledning. Cirka 75 % av minskningen i fertilitet sedan 1970 inföll under perioden 1970-1980, och huvuddelen av den fertilitetsminskning som infallit efter 1980 rapporteras bero på ekonomisk utveckling, inte tvingande barnbegränsning.[31] "Ettbarnspolitik" från 1980 gällde inte hela landet, medförde vissa demografiska problem i form av en skev könskvot (fler män) och har nyligen lättats upp.[32] Kina har sedan länge haft stora miljöproblem[2] och dessa skulle sannolikt ha avsevärt förvärrats utan landets befolkningspolitik från 1970 och framåt.
Iran tillämpade under en period en särskilt framgångsrik familjeplanering som reducerade den höga fertiliteten. Denna familjeplanering var frivillig, om än starkt uppmuntrad.[33][34] Iran hade redan innan den islamiska revolutionen 1979 ett program för familjeplanering, påbörjat 1967. Programmet avbröts i samband med revolutionen och kriget mellan Irak och Iran 1980, som varade åtta år, då befolkningstillväxt uppmuntrades. 1988 diskuterades åter familjeplanering, då kriget starkt hade ökat födelsetalen. Ett program för familjeplanering infördes 1989 och kom att bli ett av de mest framgångsrika i världen, vad gäller omedelbar effekt. Mellan 1985 och 2000 minskade fertiliteten från 5,6 till 2,0 barn per kvinna, och 2006 var siffran 1,9. Minskningen var särskilt stark på landsbygden; från 8,1 till 2,1 på en enda generation (motsvarande förändring sägs ha tagit 300 år i Europa). Framgångarna berodde på god planering och samarbete på hög nivå, omfattande utbildning, och inte minst via de 16 000 hälsocentraler som fanns väl utspridda över landet.
I augusti 2012 stoppades familjeplaneringsprogrammet, delvis av rädsla för alltmer åldrande befolkning, men den religiösa ledaren Ali Khamenei tillkännagav att “Ett av misstagen vi gjorde på 90-talet var födelsekontroll. Våra tjänstemän hade fel på denna punkt, och även jag var inblandad. Må Gud och historien förlåta oss”.[35][36] Även om programmet var framgångsrikt då det pågick, kom det att ha liten effekt på befolkningsutvecklingen: 1960 hade Iran 22 miljoner invånare, 1980 fanns 39 miljoner invånare, och 2013 77 miljoner invånare. Ali Khamenei förespråkar en fördubbling till 150 miljoner, en policy som dock många i landet motsätter sig.
Miljödebatten domineras idag av förslag på åtgärder för att reducera utsläpp av växthusgaser (främst koldioxid) och den problematiska klimatförändring som dessa leder till.[4] Både omfattande konsumtion (transporter, matproduktion, energi, övriga resurser) och folkökning bidrar till problemet (om antalet människor på jorden idag varit till exempel 3 miljarder istället för 7,5 miljarder vore problemet mycket mindre). Det internationella Paris-avtalet från 2015 syftar till att reducera utsläppen av växthusgaser, främst på frivillig väg. I synnerhet förbränningen av fossila bränslen skall minska genom avtalet. Detta går långsamt, eftersom konsumtionen särskilt i rika länder fortsätter att stiga. I Sverige har den privata konsumtionen kartlagts åtminstone sedan 1995 [37] och både människornas totala konsumtion och konsumtionen per capita har ökat i stort sett linjärt 1995-2016.
Forskarna Paul Murtaugh och Michael Schlax beräknade 2009 koldioxidutsläppen (CO2) för olika åtgärder i det rika landet USA. Om ett par (två personer) under sin livstid återvinner avfall genom källsortering sparas cirka 34 ton CO2, minskar de sin bilkörning med 30 % sparas cirka 200 ton CO2, och om de beslutar att inte skaffa ett extra barn sparas mer än 9400 ton CO2 (inräknat genetiskt bidrag till barnets framtida barn/barnbarn, etc, givet FN:s 'medium-variant fertility'). Ett extra barn ger 5,7 gånger så mycket CO2 som en kvinna skapar under sin livstid. Motsvarande siffror för ett extra barn var i Ryssland 2500 ton, Japan 2000 ton, Kina 1400 ton, Brasilien 720 ton, och Nigeria 110 ton CO2 - även antalet människor skall beaktas; Kina har till exempel fyra gånger så stor befolkning som USA. För alla länderna gällde att mer CO2 sparades genom att inte skaffa ett extra barn, än vad en person producerar under sin egen livstid (2,4 till 5,7 gånger mer; Japan lägst).[38] Författarna framhåller minskningar i konsumtion för att reducera växthusgaserna, men även mindre familjer som en mycket viktig åtgärd, särskilt på lång sikt.
I FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna anger artikel 16 att "fullvuxna män och kvinnor" har rätt att "ingå äktenskap och bilda familj". Antal barn, det vill säga storlek på familj, preciseras inte. Sarah Conly, forskare inom ämnet miljöetik, argumenterar för att föräldrar idag inte kan hävda en särskild rättighet att skaffa mer än ett barn.[39][40] Utgångspunkten är den allvarliga miljösituationen på jorden just nu, och framgent; Conly skuldbelägger inte de som tidigare fått mer än ett barn. Vi försöker hejda global konsumtionsökning, men med oklar framgång, varför vi nu även måste försöka reducera folkökningen, framhåller Conly. Hon menar att en rätt till mer än ett barn inte kan vara en basal rättighet, såsom rättigheten till tillräcklig mat och utbildning (och även om basal rätt till mat ovan svältgränsen finns, så kan vi inte kräva hummer och Sveriges dyraste vin på lördag). Utöver basala rättigheter kan man hävda rättighet att agera som vi vill, dvs som autonoma varelser; detta gäller även till exempel beteenden som att få röka och andra liknande (o)vanor. Men (o)vanor som samhället betraktar som skadliga försöker vi missgynna på olika sätt, genom undervisning, genom att göra dem dyrare, eller lagstifta om dem – Conly diskuterar olika möjligheter vad gäller antalet barn i detta sammanhang, och framhåller att en familj med ett barn (och/eller en barnlös vuxen) kan leva ett fullgott liv.
En vanlig invändning mot färre barn, och färre unga arbetande i ett land är skev åldersfördelning: försörjningen av alltfler äldre via sjukvård och pensionssystem försvåras. Detta är ett problem, men ett övergående problem som kan åtgärdas till exempel genom ökad effektivitet, genom att människor som arbetar deltid går upp till heltid, genom minskad högre utbildning (många läser för att arbete inte erbjuds) och genom successivt höjd pensionsålder. Människor blir allt äldre och tycks skjuta sjukdomarna framför sig till högre åldrar.[41] Forskaren Jane O’Sullivan fann att länder som Japan och Tyskland med hög åldringspuckel inte hade lägre andel sysselsatta i sin befolkning än länder som USA och Australien, med fler unga. Bland utvecklade länder fann hon heller inget samband mellan befolkningstillväxt och BNP per capita.[42] Japans premiärminister Shinzo Abe sade i september 2016 att ”minskande befolkning är ingen börda utan ett incitament”, bland annat för innovation och utveckling.[43]
Folkökning med tamboskap som viktig del av vår diet har medfört att stora landlevande däggdjur på global nivå ersatts av människan och tamboskapen.[45] En köttdiet, särskilt från nötboskap, kräver stor landareal och ger en negativ klimateffekt, varför en diet-ändring mot vegetarisk kost är en möjlighet.[46]
Vegetarisk diet kan föda många fler människor på en mindre areal. Detta innebär att den globala befolkningen lättare kan växa; men ett alternativ, eller komplement, är att försöka ta fram ett hållbart mål på den globala befolkningens storlek. Folkökningen fram till 2050 har uppskattats kräva 64 % högre produktivitet inom jordbruket vid 'business-as-usual' (för att kompensera en negativ klimateffekt ytterligare 80 % ökning).[47]
Teoretiska beräkningar och förslag om globalt hållbar eller 'optimal' befolkning har en lång historia. De sammanställdes 1995 i en bok av demografen Joel Cohen[48] och där stod Antoni van Leeuwenhoek, som bland annat uppfann mikroskopet, för första förslaget år 1679: 13,4 miljarder människor. Cohen presenterade befintliga beräkningar som varierade mellan 1 miljard och 1000 miljarder. En internationell förening av demografer (IUSSP, Internation Union for the Scientific Study of Population) arrangerade 2023, då det fanns 8 miljarder människor på jorden, en Ja-eller-Nej debatt om frågan "Den befolkningsnivå som kan upprätthållas hållbart på planeten ligger under 4 miljarder". Vid omröstningen efter debatten svarade 62 procent av lyssnarna "Ja", och 38 procent "Nej".
Flera uppskattningar och beräkningar av optimal befolkningsnivå har publicerats efter Cohens bok. Forskarna Theodore P. Lianos och Anastasia Pseiridis[49] utgick 2016 från det ekologiska fotavtrycket och dess mått på så kallad biokapacitet, samt en förutsättning att världsbefolkningen skall ha samma levnadsnivå (konsumtionsnivå) som en genomsnittlig europe hade 2016. De fann då en optimal världsbefolkning på 3,1 miljarder människor. Beräkningen ligger nära nivån på 3 miljarder som föreslogs 2019 i en bok av geografen Christopher Tucker[15]. Den framstående brittiske miljöekonomen Partha Dasgupta beräknade tillsammans med medförfattare en hållbar världsbefolkning till 3,3 miljarder[50]. Denna nivå på vår population fanns inte så långt tillbaka, år 1960.
Det är också möjligt att utgå från flera genomsnittliga inkomstnivåer (konsumtionsnivåer) som kan vara acceptabla, t ex för att ge mer eller mindre utrymme för andra arter än människan på jorden. Även detta har Partha Dasgupta studerat, och han fann i en bok[51] från 2019 ett intervall på hållbar världsbefolkning på mellan 0,5 och 5 miljarder människor. Utifrån beräkningarna ovan är det rimligt att anta att jorden är överbefolkad, men viktigt i sammanhanget är att överbefolkningen orsakas av såväl höga födelsetal som hög konsumtion: båda faktorerna inverkar och skulle behöva reduceras i många länder för att uppnå en långsiktigt hållbar befolkningsstorlek.
LIMS forum content by LIMS forum members is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 4.0 International License. Based on a work at www.limsforum.com.
