Type a search term to find related articles by LIMS subject matter experts gathered from the most trusted and dynamic collaboration tools in the laboratory informatics industry.
MPEG-1 Audio Layer III | |
Filändelse | .mp3[1] |
---|---|
MIME-typ | audio/mpeg [2] |
Utvecklad av | Moving Picture Experts Group |
Typ av format | Ljud |
Utökad till | mp3PRO, MP3 Surround |
Standard | ISO 11172-3 [3] ISO/IEC 13818-3[4] |
MP3, egentligen MPEG-1 Audio Layer III[5] (där 3:an syftar till "Layer III") är en del av standarden MPEG-1, senare vidareutvecklad i MPEG-2. Den används för komprimering av digitalt ljud och är den kanske vanligaste standarden för musikfiler på Internet. Ljudformatet lanserades 1991 vid universitetet i tyska Hannover, efter en 70-talsidé om att sända musiksignaler via telefonnätet.
MP3 är ett underformat till det digitala formatet MPEG-1, vilket är anpassat för rörliga bilder. MP3 är inte detsamma som MPEG-3, vilket inte har funnits annat än som definition.
MP3 bygger på patent ägda av bland andra Fraunhofer IIS. I praktiken innebär det att den som tillverkar en MP3-spelare måste betala licensavgifter. Algoritmen lanserades 1991 vid universitetet i Hannover i Tyskland,[6] efter en 70-talsidé på Friedrich-Alexander-universitetet i Erlangen-Nürnberg om att kunna sända musiksignaler över telefonledningar.[7] Två av de inblandade tyska utvecklarna var Dieter Seitzer (universitetet i Erlangen) och Karlheinz Brandenburg (anställd på Fraunhoferinstitutet).[8]
MP3 har blivit ett av de absolut mest populära ljudformaten, vilket beror på att formatet har funnits under en lång tid och har hunnit etablera sig. Formatet stöder dessutom ID3-taggar som används för att spara dold metainformation, till exempel album, artist och kommentarer. Motsvarigheter till ID3 finns hos flera populära filformat, till exempel WMA. Filer som är komprimerade i MP3-formatet kallas vanligen för MP3-filer eller MP3:or.
Formatet MP3 blev under 00-talet alltmer populärt, även bland dem som tidigare varit mot distribution av musikfiler utan kopieringsskydd. Orsaken var delvis den stora standardiseringen och utbudet av billiga MP3-spelare.[9][10]
MP3-formatet använder en algoritm för destruktiv komprimering vid inspelning av ljud, vilket innebär att en del av kvaliteten i ljudsignalen försvinner när ljudet komprimeras enligt MP3-algoritmen. Vid inspelning enligt mp3-standarden finns möjligheten att välja olika datahastigheter (en. bitrate) uttryckta i antal kilobit per sekund (kbps), vilket motsvarar olika kvalitetsgrader för ljudet.[12]
Upp till 128 kbps ger MP3 mycket tydligt märkbara nackdelar på grund av den destruktiva komprimeringen i ljudet, jämfört med motsvarande, nyare algoritmer. Senare tillkomna algoritmer (exempelvis WMA) tar visserligen också de bort delar av ljudets valörer men i något mindre grad än MP3 vid lägre bitrates. Vid högre bitrates är kvalitetförlusten dock mindre märkbar hos MP3 i jämförelse med nyare komprimeringsformat.
MP3 med 128 kbit/s (också kallat 16 kB/s eller 128 kbps) ger en ljudkvalitet som många tidigare ansåg var tillräcklig. Därför blev denna komprimeringskvalitet snabbt en inofficiell standard när nerladdningsprogram blev allt vanligare. På 2010-talet har dock högre kvaliteter som 192 kbit/s och 320 kbit/s blivit allt vanligare.
ID3-tag eller Identify MP3 är en informationssträng innehållande metadata som lagras i MP3-filen men kan ge kompatibilitetsproblem för spelare. Formatet togs fram 1996 av Eric Kemp.
ID3v1 var den första versionen av Eric Kemp som hade en fixerad storlek på 128 byte (tecken). Informationen skrevs sist i MP3-filen:
ID3v1.1 var nästa version där man låtit ta bort 2 bytes på alla fält med 30 byte. Detta för att ge plats till en skrivbar genre och två bytes för att beskriva låtnummer på skivan.
ID3v2 som är den senaste har plats för 256 MB information med max 16 MB per block vilket tillåter en stor mängd kategorier och möjligheten att bädda in bilder och andra filer såsom låttexter.
Det finns andra format för destruktiv komprimering vid inspelning av ljud. Format med samma psykoakustiska modell har mp3PRO, AAC och MPEG-1 Audio Layer II (MP2). Patenten ägs huvudsakligen av Fraunhofer, men också av Dolby Laboratories, Sony, Thomson och AT&T.
Det finns också open source-format, som Opus och Ogg Vorbis.
Vidare finns det filformat som inte komprimerar ljudet destruktivt, vilket dock innebär att ljudfilerna blir förhållandevis större: Apple Lossless och FLAC (Free Lossless Audio Codec). Den senare är ett open source-format.